Tomas Tranströmer: "Teatrarna töms. Det är midnatt. Bokstäverna flammar på fasaderna. De obesvarade brevens gåta sjunker genom det kalla glittret."

Betsfärg

Tomas Tranströmer: "Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt, Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön. Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp: "Man måste tänka på dem som är ute i båtarna." Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt."

Tomas Tranströmer: " I nedersta byrålådan hittar jag ett brev som första gången kom för tjugosex år sedan. Ett brev i panik, som fortfarande andas när det kommer för andra gången. Ett hus har fem fönster: genom fyra lyser dagen klar och stilla. Det femte vetter mot en svart himmel, åska och storm. Jag står vid det femte fönstret. Brevet. Ibland vidgar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag men tjugosex år kan passera på ett ögonblick."

Tomas Tranströmer: " Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket."