Tomas Tranströmer: "Ansikten och gestalter omgrupperas. Vi rör oss på en gata, bland människor i solgasset. Men lika många eller fler som vi inte ser finns inne i de mörka byggnader som reser sig på båda sidorna. Ibland går någon av dem fram till fönstret och kastar en blick ner på oss."

Tomas Tranströmer: "Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting."

Tomas Tranströmer: "Det svarta kaffet på uteserveringen med stolar och bord granna som insekter. / Det är dyrbara uppfångade droppar fyllda med samma styrka som Ja och Nej. / Det bärs fram ur dunkla kafféer och ser in i solen utan att blinka. / I dagsljuset en punkt av välgörande svart som snabbt flyter ut i en blek gäst. / Det liknar dropparna av svart djupsinne som ibland fångas upp av själen, / som ger en välgörande stöt: Gå! Inspiration att öppna ögonen."

Tomas Tranströmer: "Det står en man långt borta på fältet och tycks se hitåt. En bred hatt skymmer hans ansikte. Han tycks betrakta den mörka gestalten här i rummet, kanske till hjälp."

Tomas Tranströmer: "I gryningen trampar människomassorna igång vår tysta planet. Vi är alla ombord på gatan, det är trängsel som på en färjas däck. Vart är vi på väg? Räcker temuggarna? Vi kan skatta oss lyckliga som hann ombord på den här gatan! Det är tusen år före klaustrofobins födelse."

Tomas Tranströmer: "Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut. Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka, som om vi rörde motvikterna i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans: glädje och lidande väger precis lika."

Tomas Tranströmer: "William Turners ansikte är brunt av väder/ han har sitt staffli längst ute bland bränningarna./ Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen.// Han vadar ut i det långgrunda dödsriket./ Ett tåg rullar in. Kom närmare./ Regn, regn färdas över oss."

Tomas Tranströmer: "På en hylla/ i dårarnas bibliotek/ postillan orörd."

Tomas Tranströmer: "Den som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida de som aldrig är tankspridda de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt an Den Oidentifierade - gå förbi dem!"

Tomas Tranströmer: "Tills gryningen då sophämtarna kom / och slamrade med plåtkärlen där nere / bakgårdens fridfulla grå klockor / som ringde mig till sömns."

Tomas Tranströmer: "Just nu var människorna de enda som var stilla. De höll en tyst minut. Och särskilt de döda på lantkyrkogården var stilla som när man satt för en bild i kamerans barndom."

Tomas Tranströmer: "Från en klippavsats syns sprickan i trollväggen. Drömmen ett isberg."

Tomas Tranströmer: "Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår."

Tomas Tranströmer: "Senhöstlabyrint. Vid skogens ingång en bortkastad tomflaska. Gå in. Skogen är tysta övergivna lokaler så här års. Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar försiktigt med en pinsett eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam. Frosten har andats på svamparna och de har skrumpnat. De liknar föremål och plagg som hittats efter försvunna. Nu kommer skymningen. Det gäller att hinna ut och återse sina riktmärken: det rostiga redskapet ute på åkern och huset på andra sidan sjön, en rödbrun fyrkant stark som en buljongtärning."

Tomas Tranströmer: "De bruna löven är lika dyrbara som Dödahavsrullar."