Tomas Tranströmer: "Teatrarna töms. Det är midnatt. Bokstäverna flammar på fasaderna. De obesvarade brevens gåta sjunker genom det kalla glittret."

Betsfärg

Tomas Tranströmer: "Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt, Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön. Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp: "Man måste tänka på dem som är ute i båtarna." Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt."

Tomas Tranströmer: " I nedersta byrålådan hittar jag ett brev som första gången kom för tjugosex år sedan. Ett brev i panik, som fortfarande andas när det kommer för andra gången. Ett hus har fem fönster: genom fyra lyser dagen klar och stilla. Det femte vetter mot en svart himmel, åska och storm. Jag står vid det femte fönstret. Brevet. Ibland vidgar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag men tjugosex år kan passera på ett ögonblick."

Tomas Tranströmer: " Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket."

Tomas Tranströmer: "Ansikten och gestalter omgrupperas. Vi rör oss på en gata, bland människor i solgasset. Men lika många eller fler som vi inte ser finns inne i de mörka byggnader som reser sig på båda sidorna. Ibland går någon av dem fram till fönstret och kastar en blick ner på oss."

Tomas Tranströmer: "Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting."

Tomas Tranströmer: "Det svarta kaffet på uteserveringen med stolar och bord granna som insekter. / Det är dyrbara uppfångade droppar fyllda med samma styrka som Ja och Nej. / Det bärs fram ur dunkla kafféer och ser in i solen utan att blinka. / I dagsljuset en punkt av välgörande svart som snabbt flyter ut i en blek gäst. / Det liknar dropparna av svart djupsinne som ibland fångas upp av själen, / som ger en välgörande stöt: Gå! Inspiration att öppna ögonen."

Tomas Tranströmer: "Det står en man långt borta på fältet och tycks se hitåt. En bred hatt skymmer hans ansikte. Han tycks betrakta den mörka gestalten här i rummet, kanske till hjälp."

Tomas Tranströmer: "I gryningen trampar människomassorna igång vår tysta planet. Vi är alla ombord på gatan, det är trängsel som på en färjas däck. Vart är vi på väg? Räcker temuggarna? Vi kan skatta oss lyckliga som hann ombord på den här gatan! Det är tusen år före klaustrofobins födelse."

Tomas Tranströmer: "Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut. Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka, som om vi rörde motvikterna i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans: glädje och lidande väger precis lika."

Tomas Tranströmer: "William Turners ansikte är brunt av väder/ han har sitt staffli längst ute bland bränningarna./ Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen.// Han vadar ut i det långgrunda dödsriket./ Ett tåg rullar in. Kom närmare./ Regn, regn färdas över oss."

Tomas Tranströmer: "På en hylla/ i dårarnas bibliotek/ postillan orörd."

Tomas Tranströmer: "Den som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida de som aldrig är tankspridda de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt an Den Oidentifierade - gå förbi dem!"

Tomas Tranströmer: "Tills gryningen då sophämtarna kom / och slamrade med plåtkärlen där nere / bakgårdens fridfulla grå klockor / som ringde mig till sömns."

Tomas Tranströmer: "Just nu var människorna de enda som var stilla. De höll en tyst minut. Och särskilt de döda på lantkyrkogården var stilla som när man satt för en bild i kamerans barndom."