Det här är bilden som blev antagen till 2012 års Länssalong, som i år finns att se på Eksjö muséum.

 

Tomas Tranströmer: "Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta. (Den här dikten är mångas favorit har jag förstått och får därför komma med en gång till, nu med nya bildvariationer.)

betsfärg

Akvarell

Tomas Tranströmer: "Ofta måste jag stå alldeles orörlig. Jag är knivkastarens partner på cirkus! Frågor jag slängt ifrån mig i raseri kommer vinande tillbaka / träffar inte men naglar fast min kontur i grova drag sitter kvar när jag har gått från platsen.

Variationer

Tomas Tranströmer: "Jag såg en bokstavstrogen tv-predikant som samlat in massor med pengar. Men han var svag nu och måste stödjas av en bodyguard som var en välskräddad ung man med ett leende stramande som en munkavle. Ett leende som kvävde ett skri. Skriet från ett barn som lämnas kvar i en säng på sjukhuset när föräldrarna går."

Tomas Tranströmer: "Foten sparkar tanklöst en svamp. Ett åskmoln växer stort vid randen. Likt kopparlurar trädens krökta rötter ger ton och löven skingras förskrämda. / Höstens vilda flykt är hans lätta kappa, fladdrande tills åter ur frost och aska lugna dagar kommit i flock och badar klorna i källan." (Årets sista krasseblommor räddade undan frosten)

Tomas Tranströmer: "Förr gick jag med mjölkhinken genom skogen. Violetta stammar på alla sidor. Ett gammalt skämt hängde därinne lika vackert som ett votivskepp."

Fascineras så av denna blomma med sitt slingriga växtsätt, sporrar, fransar och obegränsade färgvariationer. Och så fröställningarna...... en liten skulptur i sig! Tur att man har grannar som bjuder!

Mitt favoritmotiv i blomvärlden.......krasse!

Steg 1

Steg 2

Steg 3

Tomas Tranströmer: "Det är mitt på dagen. Tvättkläderna fladdrar i den gråa havsvinden högt över cyklisterna som kommer i täta stim. Lägg märke till sidolabyrinterna! Jag är omgiven av skrivtecken som jag inte kan tyda, jag är alltigenom analfabet. Men jag har betalat det jag skulle och har kvitto på allt. Jag har samlat på mig så många oläsliga kvitton. Jag är ett gammalt träd med vissna löv som hänger kvar och inte kan falla till marken. Och en pust från havet får alla dessa kvitton att rassla."

Akvarell

Tomas Tranströmer: "Solen glider fram bakom husväggen ställer sig mitt i gatan och andas på oss med sin röda blåst."

akvarell

Tomas Tranströmer: "Det var en begravning och jag kände att den döde läste mina tankar bättre än jag själv. / Orgeln teg, fåglarna sjöng. Gropen ute i solgasset. Min väns röst höll till på minuternas baksida. / Jag körde hem genomskådad av sommardagens glans av regn och stillhet genomskådad av månen."

Betsfärg

Tomas Tranströmer: "Från skogens botten stiger jag. Det ljusnar mellan stammarna. Det regnar över mina tak. Jag är en stupränna för intryck./ I skogs-brynet är luften ljum. - Stora gran, bortvänd och mörk vars mule gömd i jordens mull dricker skuggan av ett regn."

Betsfärg

Tomas Tranströmer: "Utanför drar gågatan förbi, gatan där mina steg dör bort och likaså det skrivna, mitt förord till tystnaden, min avigvända psalm."

Betsfärg

Tomas Tranströmer: "Teatrarna töms. Det är midnatt. Bokstäverna flammar på fasaderna. De obesvarade brevens gåta sjunker genom det kalla glittret."

Betsfärg

Tomas Tranströmer: "Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt, Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön. Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp: "Man måste tänka på dem som är ute i båtarna." Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt."

Tomas Tranströmer: " I nedersta byrålådan hittar jag ett brev som första gången kom för tjugosex år sedan. Ett brev i panik, som fortfarande andas när det kommer för andra gången. Ett hus har fem fönster: genom fyra lyser dagen klar och stilla. Det femte vetter mot en svart himmel, åska och storm. Jag står vid det femte fönstret. Brevet. Ibland vidgar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag men tjugosex år kan passera på ett ögonblick."

Tomas Tranströmer: " Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket."

Tomas Tranströmer: "Ansikten och gestalter omgrupperas. Vi rör oss på en gata, bland människor i solgasset. Men lika många eller fler som vi inte ser finns inne i de mörka byggnader som reser sig på båda sidorna. Ibland går någon av dem fram till fönstret och kastar en blick ner på oss."

Tomas Tranströmer: "Att förtrollas - ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting."

Tomas Tranströmer: "Det svarta kaffet på uteserveringen med stolar och bord granna som insekter. / Det är dyrbara uppfångade droppar fyllda med samma styrka som Ja och Nej. / Det bärs fram ur dunkla kafféer och ser in i solen utan att blinka. / I dagsljuset en punkt av välgörande svart som snabbt flyter ut i en blek gäst. / Det liknar dropparna av svart djupsinne som ibland fångas upp av själen, / som ger en välgörande stöt: Gå! Inspiration att öppna ögonen."

Tomas Tranströmer: "Det står en man långt borta på fältet och tycks se hitåt. En bred hatt skymmer hans ansikte. Han tycks betrakta den mörka gestalten här i rummet, kanske till hjälp."

Tomas Tranströmer: "I gryningen trampar människomassorna igång vår tysta planet. Vi är alla ombord på gatan, det är trängsel som på en färjas däck. Vart är vi på väg? Räcker temuggarna? Vi kan skatta oss lyckliga som hann ombord på den här gatan! Det är tusen år före klaustrofobins födelse."

Tomas Tranströmer: "Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut. Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka, som om vi rörde motvikterna i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans: glädje och lidande väger precis lika."

Tomas Tranströmer: "William Turners ansikte är brunt av väder/ han har sitt staffli längst ute bland bränningarna./ Vi följer den silvergröna kabeln ner i djupen.// Han vadar ut i det långgrunda dödsriket./ Ett tåg rullar in. Kom närmare./ Regn, regn färdas över oss."

Tomas Tranströmer: "På en hylla/ i dårarnas bibliotek/ postillan orörd."

Tomas Tranströmer: "Den som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida de som aldrig är tankspridda de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt an Den Oidentifierade - gå förbi dem!"

Tomas Tranströmer: "Tills gryningen då sophämtarna kom / och slamrade med plåtkärlen där nere / bakgårdens fridfulla grå klockor / som ringde mig till sömns."

Tomas Tranströmer: "Just nu var människorna de enda som var stilla. De höll en tyst minut. Och särskilt de döda på lantkyrkogården var stilla som när man satt för en bild i kamerans barndom."

Tomas Tranströmer: "Från en klippavsats syns sprickan i trollväggen. Drömmen ett isberg."

Tomas Tranströmer: "Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår."

Tomas Tranströmer: "Senhöstlabyrint. Vid skogens ingång en bortkastad tomflaska. Gå in. Skogen är tysta övergivna lokaler så här års. Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar försiktigt med en pinsett eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam. Frosten har andats på svamparna och de har skrumpnat. De liknar föremål och plagg som hittats efter försvunna. Nu kommer skymningen. Det gäller att hinna ut och återse sina riktmärken: det rostiga redskapet ute på åkern och huset på andra sidan sjön, en rödbrun fyrkant stark som en buljongtärning."

Tomas Tranströmer: "De bruna löven är lika dyrbara som Dödahavsrullar."

Tomas Tranströmer: "Tidningen den stora smutsiga fjärilen, stolen och bordet och ansiktet vilar. Livet har stannat i stora kristaller. Men låt det bara stanna tills vidare!"

Tomas Tranströmer: "Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."

Tomas Tranströmer: Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte. Han är en pakt mellan två där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig. Vad jag avskyr uttrycket " till hundra procent".

Tomas Tranströmer: "Det händer men sällan att en av oss verkligen ser den andre: ett ögonblick visar sig en människa som på ett fotografi men klarare och i bakgrunden någonting som är större än hans skugga."

Tomas Tranströmer: "Jag har varit där - och på en vitkalkad vägg samlas flugorna."

Tomas Tranströmer: "Drömde att jag skulle börja skolan men kom försent. Alla i rummet bar vita masker för ansiktet. Vem som var läraren gick inte att säga."

Tomas Tranströmer: "Den här kvinnan köper och köper saker för att kasta i gapet på tomrummen som smyger bakom henne."

Tomas Tranströmer: "Rösten kvävs i klänningen. Hennes ögon följer gladiatorn. Och sedan står hon på arenan själv. Är hon fri? En guldram gastkramar tavlan."

Tomas Tranströmer: "Att alltid vara synlig - leva i en svärm av ögon - måste ge ett särskilt ansiktsuttryck. Ansikte överdraget med lera."

Tomas Tranströmer: "Se det gråa trädet. Himlen runnit genom dess fibrer ned i jorden - bara en skrumpen sky är kvar när jorden druckit. Stulen rymd vrides i flätverket av rötter, tvinnas till grönska. - De korta ögonblicken av frihet stiger ur oss, virvlar genom parcernas blod och vidare."

Tomas Tranströmer: "Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapande bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: "Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall." Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt."

Tomas Tranströmer: " Jag står under stjärnhimlen och känner världen krypa in och ut i min rock som i en myrstack."